När jag var liten trodde jag alltid att det bara fanns in kille man var tillsammans med, under hela sitt liv. Kommer ni ihåg hur det var när vi var små? så mycket enklare allting var. Man kunde skicka en lapp där det stod; vill du har chans på mig? Ja, nej, kanske. Sen var man tillsammans. Man gjorde slut på en lapp, eller sa till sin bästis att hon skulle hälsa det.

Jag glömmer aldrig den dagen jag och en killkompis satt på en gunga i skolan. Jag hade frågat chans på honom, samtidigt som en annan klasskompis hade gjort det. Och när vi satt där på gungorna i solen sa han, ja, jag vill bli ihop med dig Madde. En tung sten lättade från hjärtat och jag kände mig bättre än hon den andra, dumt av mig kanske att tänka så. Men jag vann ju hans hjärta. Jag tror jag gjorde slut ett par dagar senare. Det fanns andra grodor jag var tvungen att kyssa innan jag fann honom.

Mysigt, gulligt, larvigt, men så mycket enklare.